don't let me get me

En kommer hem en fredagkväll med en bra känsla i magen efter en bra jobbvecka där en kom på bra lösningar och cirka alla var glada och nöjda. Inklusive jag. Vaknar en lördagmorgon och det känns som luften gått ur mig. Omkramad av stressångest, mixat med lite härlig ensamhetsångest, skön känsla. Kanske somliga tycker. Själv tycker jag att det vore skönt om allt istället var nerpackat och befann sig på min nya adress. Jag vill inte packa en enda ynka flyttkartong på ett väldigt långt tag efter att det här är färdigt. Inte en egen iaf. Ok? Ok. Tack. Alltså, hela det här vridandet och vändandet på grejer, ska jag behålla, ska jag inte behålla? Jag har bestämt att grejerna som ska skänkas ska vara nerpackade senast onsdag så att lokalloppisen kan komma och kolla på grejerna. Det de inte vill ha åker faktiskt i grovsoporna. För om inte en loppis vill ha dem, vem vill då ha dem? Jag tänker att en loppis har hyfsat bra koll på vad folk vill och inte vill ha (iaf den här). Jag orkar inte bry mig om alla mina grejer längre.