Idag var jag till Hedvigs grav och tände ljus osv. Konstaterade även att det fortfarande är jobbigt. Att det inte gått över. Det är sju gånger bättre än det var då, för några månader sen, men det är fortfarande så att det är tomt utan just henne här. Jag har som inte riktigt vant mig att jag inte har en kelig katt som sover i min säng längre. Jag har två fantastiska katter som jag vill ha hos mig längelängelänge, men det tar ju inte bort saknaden efter just henne.
Och så himla passande så skriver DN Insida om det, så fint om sorgen efter en katt. Precis så känns det. ["Tur" i oturen slipper jag ha det dåliga samvetet över att det var mitt, för det var ju cancerjäveln och jag är även glad att jag slapp och slipper vara ensam i min sorg.]
2 kommentarer:
Jag tänker fortfarande på fina Hedvig. Hon borde ha fått leva längelänge till... Gillade verkligen hennes stil :-) Hon var som en katt ska vara. "Jag gör det när jag har lust" :-)
Ja, den där knasiga katten. Slå till en ena stunden för att nästa bah "men kom igen, klappa mig!". Och det måste ha varit även innan skitcancern kom. Hon var ju så nästan hela tiden. Envisa katt som gjorde det hon ville, när hon ville. Det gör iofs de här lurviga jag bor med nu också, men de har lite andra personligheter.
Skicka en kommentar