Right back at me

Går trappan ner från tunnelbanan och fnissar över folk som är så himla välmatchade med varandra, men som inte är i sällskap så jag matchar ihop dem i skallen och tycker att jag är sjukt rolig. Sen dyker en person som likt mig har ett par rosa converseaktiga skor. Resten av henom var dock inte lika färgglad som jag (och hade antagligen inte så många gemensamma intressen). I så fall hade jag kanske varit tvungen att göra något. För det vet ju alla att jag är mycket aktiv. När det gäller att flirta.

sleep is noise

Också detta. Att på dejtingsajterna är det alltid cirka samma personer som dyker upp hela tiden. Och att flera av dessa personer även dyker upp mer eller mindre regelbundet även i livet utan datorn. Så liten värld. Liten stad. Få människor. Och det där roliga i att tänka säga hej pga känner igen, men sen komma på varför en känner igen och så svälja det där hejet.

a light far out

Jag smyger in på dejtingsajterna igen. Tittar. Kontaktar. Mailar lite. Jag och andra slutar maila. Men jag kan inte släppa känslan att det där verkligen inte ger något. Inte för mig. Jag har inte gett upp. Men. Alltså. Nej. Det är tusen gånger roligare de där gångerna någon fångar och håller fast ens blick på gatan eller i en folkmassa än att leta efter den där nålen i pannkakan eller labyrinten. Dock att nålen i labyrinten eller pannkakan är mycket lättare att kontakta. MEN. Kom igen, i år måste det väl ändå hända? (Ja, jo, jag vet att jag är en del av det där som ska få det att hända, men alltså...)

think of the ways I will change

Att skylla min bristande bloggpepp på Twitter var iofs en grav överdrift, jag är ju knappast aktiv där ens. Dock att jag börjar känna en liten växande lust att skriva nånstans igen, men jag vet inte riktigt om vad och hur, bara att det kliar lite i mig att skriva lite.

uppåt och framåt är det enda som finns

mina historier ville att jag skulle skriva lite om hur det går med jobbet och framtidsplanerna och så där. Och det är väl ungefär så här att jag fortfarande är gravt missnöjd med vissa saker på jobbet, men har bestämt mig för att härda ut lite till för att jag trivs så pass bra på just min arbetsplats (och särskilt på min avdelning). Jag har också bestämt mig för att försöka se mitt jobb som en försörjningskälla och inte som en livsuppgift (vilket jag iofs aldrig har gjort, men känt pressen från andra). Jag gillar att jobba med barn och är en fantastisk förskollärare som engagerar mig och vet att jag är bra på det jag gör. Det är bara det att det är faktiskt inte ett kall att arbeta som lärare, det är ett jobb.

För mig är ett av sätten att avskärma mitt jobb från mitt privatliv att försöka aktivera mig på fritiden, träffa vänner, göra saker, sjunga i kören och också att ha framtidsplaner. Framtidsplaner som än så länge innehåller bibliotekariestudier, men också en plan att göra färdigt museipedagogiken (bara en liten kurs på kvartsfart och två rester kvar) och att undersöka på vilka andra sätt en kan arbeta pedagogiskt utan att nödvändigtvis stanna kvar i förskolans (eller skolans) värld, t.ex. kanske utvecklingsfrågor på någon enhet inom staden, skolverket eller någon annan bra och vettig organisation. Kommer du på något annat en sån som jag kan arbeta med, hojta till!

I'll put myself on fire if I'll find a spark

Under tiden som jag letar efter bloggpeppen kan ni lyssna på min fina kör lite.


Ps. Nej, det är ingen idé att leta efter mig, för jag har nyss börjat sjunga i kören.

how are you gonna walk at the rainbow's edge?

Jag tror nånstans att jag dödat mitt bloggsug med att det blev ett måste för mig, ett måste att blogga och ett måste att läsa alla de där bloggarna för att ha koll på vad alla de bloggare skriver om. Det funkar ej så och det är inte kul. Därför har jag skurit ner mitt bloggläsande radikalt på sistone (hur mycket oläst som finns i readern vill jag inte veta). Kanske blir det roligt att blogga igen då. Kanske hittar jag nåt annat istället. Kanske spelar det inte nån roll. Egentligen.

hur dom än

Jag har uppenbarligen tappat blogglusten och vet inte riktigt när och om jag kommer att hitta den igen. En skulle kunna säga att Instagram och Twitter dödade den sista lilla inspirationen jag hade kvar. Eller så är det bara en tillfällig (lång) svacka. Kanske har du något tips eller fråga du vill ställa?

friskåret 2013 börjar dåligt

Nä, men mitt immunförsvar är ju verkligen toppen. Feber, hosta, snuva och ont överallt. Med tanke på att jag förra veckan torkade kräks samt satt med barn med stegrande feber i knät så var det ju som att jag bad om det. Kan ju tacka sjukgudinnan för att jag slapp magsjukan iaf.

Och jag hade glömt vad feber gör med mig. Trots att jag är sjuk "hela tiden" får jag "aldrig" feber, men hej 38 grader och ont över jävla allt.

Men när jag kurerat mig från detta vill jag inte bli sjuk nåt mer i år. Okej, tack. 

för det har jag sagt så många gånger förut

Ibland undrar jag om kollegor verkligen menar det när de säger att det är skönt att gå tillbaka till jobbet för nu har de vilat två veckor eller om det bara är något de intalar sig för att må bättre? Hoppas på det första för deras skull. Men eftersom jag ägnat de senaste två veckorna åt att ta det lugnt, vara med såna jag tycker om, göra sånt jag tycker om samt analysera läget på jobbet så vet jag att jag måste därifrån. Jag blir ju fan knäpp där. Och jag tror (känner) att jag även måste bort från förskolans värld för jag kan inte stå för det som är nu. Så i år ska jag byta (lägga till en) utbildning och beroende på känslan också byta jobb.

Så den närmaste framtiden ska jag fundera och undersöka hur en förskollärare med bolån kan skola om sig till bibliotekarie.